Det blev en tuff fredag , som startade på sämsta möjliga sätt: jag försov mig. Hade kollat och dubbelkollat hur jag skulle ta mig till Arlanda. På torsdagkväll meddelade SL att alternativa färdsätt var att rekomendera....

Så startar jag med att försova mig! Men kastade på mig kläder och slängde mig ut. Kom fram till att om jag tar upptåget, så löser det sig. Så klart vi blev försenade! Shit pommes! men en snabb blick på tavlan: 07.50 Jo, det måste gå? Framme på Arlanda till åtta och trettiofem minuter till avgång.

Kastar mig på incheckningen som meddelar: Gå omedelbart till utgång. Genom säkerhetsspärren som "snor" mitt schampoo och balsam (häftig säkerhetsrisk), så konstaterar jag att gaten är stängd! det är omöjligt! Nää, jag rusar fram och frågar vad de menar? Är du Elin? Nää, och så börjar de kolla...haha, jag har gett mig på SAS, fast jag ska ju flyga med Norweigan. Norweigan är däremot 25 minuter sen.

Så oduschad och utan schampoo kan jag änligen andas ut. Nu är det bara att vänta.

Tur att jag har transport från flygplatsen så jag kommer hem till Agneta och får duscha av mig innan begravningen.

God eftermiddag!

Så kom avskedets stund.

En ljus och fin begravning som Lilian bestämt och utformat in i minsta detalj. Så mitt i allt det sorgliga så fanns också känslan: Så typiskt henne!

Det var stört omöjligt att inte hålla tårarna borta, för plötsligt så blev det så påtagligt.

Men med kärlek, glädje för vad hon var och den oerhörda sorgen för att hon är borta så blev det ett fint och värdigt slut.

Tack Lilian, Du fattas oss!