Har funderat på vad jag tycker är jobbigast med Lule-resorna. Egentligen är det inte transporten till och från. Inte heller det ständigt dåliga samvetet för alla jag "borde" hälsa på, eller de jag faktiskt vill men inte hinner....

Det jobbigaste är, utan tvekan att lämna pojkarna och inte veta när jag ser dem nästa gång...
I jämnhöjd med Piteå kommun-skylt funderar jag om jag om jag är riktigt klok? När jag passerar in i Västerbotten....kommer saknaden.