Retreat i Ålidhemskyrkan. Somnade som en stock igår. Så himla trött efter veckan, så i morse vaknade jag självklart tidigt. Hade bokat in reatreat i Ålidhemskyrkan med Agneta. Hur tidigt jag än kliver upp har jag inte en chans mot henne....Hann bara tänka tanken att nu ringer jag och säger att jag hämtar henne, så står hon utanför dörren!! For dit med ambitionen att läsa två av mina böcker men möttes av det här:





Vem läser sina egna böcker då? Inte jag i alla fall!



Den här trodde jag att jag skulle hinna med.



Innan retreaten började provade Agneta en fåtölj. Efter maten sov jag i den bredvid!



Vi samlades runt det här bordet. Agneta konstaterade att hon haft en sån i stugan hon hade i sitt förra liv.



Efter samling fanns det tid för kaffe.



Vi hade tillgång till hela kyrkan. Den här hittade jag bland barnens utrymmen.

retreat [ritri:´t] (eng., se vidare reträtt), reträtt, period av stillhet, inre samling och bön, vanlig i kloster och ordensgemenskaper, även för utomstående. Inom Svenska kyrkan väcktes intresset för retreater genom anglikanska kontakter på 1950-talet.

Med tanke på att det snart är Allhelgonahelgen påminns jag självklart om sorgen efter pappa. Fastnade i en bok i dag: Att leva vidare, där fyra människor berättar om sin sorg. En präst som förlorat sin fru beskrev sin sorg:

"Hela vårt välfärdssamhälle bygger på föreställningen att alla ska ha lika och behandlas lika. Naturligtvis. Och vi upprörs av motsatsen. Men döden låter sig inte styras. Inte heller går den att lagstifta bort. Den är suverän. Döden går sin egen väg och jag måste helt enkelt finna mig i den.

Saknaden är omätlig.

Det är en fond av levande rikedom hon lämnat efter sig."
                                 
Per-Olof Sjögren.

Men så himla enkelt det plötsligt blev att förstå sig själv!! Ilskan över att pappa inte fick bli äldre än 66 år, aldrig fick ha friska pensionärsår med mamma. Alla ska ha lika men döden finner sin egen väg och jag måste helt enkelt finna mig i det.

När jag går mot mina rädslor och fortsätter använda körkortet, inte gör det till ett sommarkörkort. Som mamma så riktigt påpekar: Hon riktigt hörde pappas röst: Slutar du köra nu, blir det aldrig så vackert väder att du kör igen. Det är en fond av levande rikedom hon lämnat efter sig.

Tack, till dig som plötsligt fick mig att se på saker ur ett annat perspektiv.

Sen kunde jag inte låta bli att köpa "Reservkraft" av Tomas Sjödin.

"När livet inte har några tårar kvar får man ta till det motsatta uttryckssättet. Skratta åt alltihopa."

Det kunde jag definitivt känna igen mig i. När vi vakade på Gällivare sjukhus de där hemska dagarna i maj förra året, hade mamma bokat ett familjerum med fyra bäddar och en spjälsäng. Det var mamma, mina systrar, mina syskonbarn, två svågrar och jag som löste av varandra. Dag två så blir jag stoppad på patienthotellet av en sköterska i recceptionen: Ursäkta, men hur många bor ni i rum ett? Jaa, det är jag och mamma och mina systrar och en svåger börjar jag. Men den där mörka hör väl till er? Jo, men det var bara min svåger som åkt nu.......  Men vad är problemet? Vi vakar över pappa, och jag lovar er att när det här är över kommer vi att betala. Skicka bara en räkning till mamma. Nä, vi tänkte närmast på att ni kanske behöver ett rum till!! Nä, alltså vi sover inte samtidigt och i det här läget vill vi nog hålla ihop.  (Plötsligt får jag den där historien om när mumintrollet ska på turneè i huvudet. Muminmamman och de sjutton hemulerna som inte kan bo nära Muminpappan för han snarkar). Med tanke på vad jag just sagt, så kan jag inte börja skratta nu. Men att börja förklara för en människa att vi betalar när det är över, och vetskapen om vad det innebär kombinerat med alldeles för lite sömn under en lång period.

"När livet inte har några tårar kvar får man ta till det motsatta uttryckssättet. Skratta åt alltihopa."

Vad skönt att jag inte är ensam om att skratta, när läget är nattsvart förtvivlan.
Tack, även till dig som får mig att sluta känna mig tokig.

Jodå, en tänkvärd dag som vi sen avslutade på Strömpilen. Handlade mat för även magen behöver näring... Passerade förbi IOGT:s lokaler på stan där det brunnit igår. Det känns inte kul. Branmännen stod kvar och vaktade fortfarande. Det är ju ett gammalt hus så det känns trist.
Pratat med Christoffer som tagit bussen upp till Pajala. Nästa helg far han trettio mil söderut!

God Natt!
2006-okt-28 @ 20:12